Man kan undra om det är så. Folk är stressade, det är så många "måsten" så många "skan" och "bör". Bland de jag känner står Neina och Bran som de som verkligen förefaller negativa till julen.
Jag erkänner att jag förstår till viss del vad det är de menar, men jag kan samtidigt inte riktigt förstå varför dessa starka, och i vanliga fall så egensinniga människor inte kan låta "Svensson" fira jul med plånboken på varuhusen, och själva göra vad de vill?
Jag ser det som så att till en gräns tycker jag om att både ge och få pressenter, ja absolut! Men vad är det som gör mig mest glad med julen? Jo, två saker. Del är jag fånigt förtjust i ljus, ta in granar, dekorera huset etc. Men den andra delen är den som kanske spelar mest roll i detta fall. Julen är en av dessa högtider som kyrkan förvisso har försökt "kristifiera", men i längden misslyckats tämligen gravt. (Om än kanske inte lika gravt som med midsommar…)
Julen är idag förmodligen mer hednisk än den varit på många år. Vi sätter upp ljus, vi dekorerar med stjärnor, vi tar in naturen och gör vackra fallosar av granar, tallar etc. Vi äter mängder av "julmat" och vi anstränger oss att göra livet lite ljusare i midvintermörkret. Om inte detta är, åtminstone en del av vad som var det hedniska midvinterblotet så vet inte jag!
Man kan t.o.m. skönja en antydan till att världen nye gud är ingen mindre än Tomten! Han är allvetande, önskar människorna väl, vill få oss att älska varandra mer och sist men inte minst: hur många Tomtekirg finns det? (Bortsett från i South Park då alltså… ;)
Alltså: man kan välja att se julen som en överkommersialliserad, kristen, jobbig, kall, mörk högtid; eller så kan man se den som hedendomens första antydan till återkomst på bred front i det allmänna Skandinaviska medvetandet! Jag vet att jag väljer det sistnämnda.
--- Signe Dig ---
/ | \ Taran MacDuir
*